Lindy Hop!
Sedan några veckor tillbaka har jag börjat med en ny "hobby"- Lindy Hop som sällskapsdans. Det är verkligen hur roligt som helst. Aningen svårt och utmanande. Man måste verkligen hålla tungan rätt i mun, om man säger så. Men också väldigt givande och spännande. Efter en lång arbetsdag piggar en timmes Lindy Hop upp bättre än något jag hitills provat. Rekomenderas verkligen.
För dig som inte vet vad Lindy Hop är finns här nedan ett citat ur Wikipedia.org´s beskrivning av dansen:
"Lindy hop är en swingdans från New York i USA som även kallas 'jitterbugg'. Dansen skapades i Harlem på 1920- och 1930-talet, som en utveckling ur charleston... Det sägs att namnet kom till när Charles Lindbergh flugit över Atlanten och välkomnades i New York... Ordet kom in i svenskan när dansen kom till Sverige på 1940-talet. Mest förknippas nog den här tidens svenska jitterbug med swingpjattar och dansstället Nalen i Stockholm. Den svenska buggen är skapad ur resterna av denna jitterbug...I tävling och som show innehåller lindy hop ofta akrobatik, men det är inget som vanliga sällskapdansare ägnar sig åt. Som tävlingsdans räknas lindy hop i Sverige till BRR-danserna. Danssport i Sverige, där BRR-danserna (förkortning för bugg och rock'n'roll) liksom Tiodans och Line dance ingår, administreras av Svenska Danssportförbundet...Ytterst få saker kan sägas vara förbjudna i lindy hop, förutom att inte följa takten och musiken."
Sköt om er
/Värmlandstös
torsdag 9 oktober 2008
tisdag 7 oktober 2008
Om Söööta Äppletärningar och Suuura Tanter
På "Lantliga Förskolan" jobbar jag tillsammans med en kvinna som klagar för det mesta och på det mesta.
Idag klagade hon på att jag skurit äpplena i småbitar istället för rivit dom. "Barnen tycker inte om äpplen på gröten när de är så här, kanske om du rivit dom...." Hm, hur kommer det då sig att barnen vid mitt bord ätit upp hela skålen medäpplebitar alla gånger jag hitills serverat dom??? Mycket märkligt tycker jag...
Nej, nästa gång jag vill servera äpplen tänker jag göra en skål till mitt bord och sen fråga om hon vill ha en till sitt bord. Om hon då igen skulle tycka att äpplena ska rivas istället, så kommer jag att erbjuda mig att skala ett äpple till hennes bord om hon river det själv.
Varför skriver jag det här om idag - jo, dels för att det faktiskt fyller mig med en hel del kampvilja just nu. En slags märklig energi som faktiskt inte bryter ner, som irritation annars har en tendens att göra. Men jag skriver också för att min kompis B sa något så bra till mig idag på telefonen. B sa: "Låt ingen dum tjej ta ditt jobb ifrån dig - för det är faktiskt du som får lönen därifrån".
Hon har ju så rätt! Jag utför arbetsuppgifter på ett jobb som jag är utbildad för och anställd för att göra. Och då ska Surtantan faktiskt hålla sig borta från att i minsta detalj bestämma hur jag ska göra det jobbet! Nej, när jag frukost- då blir det äppletärningar. Sen kan hon få riva äpplena hur mycket som helst när hon gör frukost! Det är som att köra bil. Vi ska alla i bilen till samma mål och det tillsammans. Men det är bara en i taget som kan köra oss dit, även om man som passagerare gärna tror annat ;)
Äppletärning på er!
/Värmlandstös
På "Lantliga Förskolan" jobbar jag tillsammans med en kvinna som klagar för det mesta och på det mesta.
Idag klagade hon på att jag skurit äpplena i småbitar istället för rivit dom. "Barnen tycker inte om äpplen på gröten när de är så här, kanske om du rivit dom...." Hm, hur kommer det då sig att barnen vid mitt bord ätit upp hela skålen medäpplebitar alla gånger jag hitills serverat dom??? Mycket märkligt tycker jag...
Nej, nästa gång jag vill servera äpplen tänker jag göra en skål till mitt bord och sen fråga om hon vill ha en till sitt bord. Om hon då igen skulle tycka att äpplena ska rivas istället, så kommer jag att erbjuda mig att skala ett äpple till hennes bord om hon river det själv.
Varför skriver jag det här om idag - jo, dels för att det faktiskt fyller mig med en hel del kampvilja just nu. En slags märklig energi som faktiskt inte bryter ner, som irritation annars har en tendens att göra. Men jag skriver också för att min kompis B sa något så bra till mig idag på telefonen. B sa: "Låt ingen dum tjej ta ditt jobb ifrån dig - för det är faktiskt du som får lönen därifrån".
Hon har ju så rätt! Jag utför arbetsuppgifter på ett jobb som jag är utbildad för och anställd för att göra. Och då ska Surtantan faktiskt hålla sig borta från att i minsta detalj bestämma hur jag ska göra det jobbet! Nej, när jag frukost- då blir det äppletärningar. Sen kan hon få riva äpplena hur mycket som helst när hon gör frukost! Det är som att köra bil. Vi ska alla i bilen till samma mål och det tillsammans. Men det är bara en i taget som kan köra oss dit, även om man som passagerare gärna tror annat ;)
Äppletärning på er!
/Värmlandstös
måndag 6 oktober 2008
Killar som drillar
Idag hade jag en intressant diskussion med mina kollegor på "Lantliga förskolan" där jag numera jobbar. Det hela har sin grund i de små "toalettsamtal" som spontant uppstår lite då och då när jag följer med barnen in på toaletten när det är dags för att kissa.
I dessa samtal med de små liven (1-3 år) framkommer det nästa jämnt att pojkarna väljer att stå upp och kissa därför att deras pappor gör det. "Så här gör pappa!" deklarerar de stolt och så "slår de sin drill" så det skvätter omkring det. Jag har därför ställt mig frågan om huruvida de små pojkarna verkligen MÅSTE stå upp och skvätta ner hela toaletten för att deras pappor gör det???
På de förskolor där jag tidigare har jobbat har man från personalens sida förespråkat att pojkarna ska sitta ner precis som flickorna gör. Men på "Lantliga förskolan" har man precis omvänd policy. Där tycker man att det är den mest naturliga sak i världen att pojkarna står upp när de kissar, och att vi därför inte kan förbjuda dem att göra det. Och visst, man lär ju knappast hitta något onaturligt med det hela, varken ur biologisk eller sociologisk synvinkel, så naturligt är det väl tveklöst, men det är banne mig inget som killar MÅSTE göra! Killar KAN sitta ner vilket skvätter betydligt mycket mindre, vilket borde vara trevligare för ALLA...killar som tjejer.
Nu tycker dock mina kollegor att killarna behöver få öva sig i konsten att stå upp och kissa, eftersom de ju kommer att göra det som vuxna. Aha - kul argument! Vill jag att min pojkvän ska stå upp och kissa hemma? - Nej, faktiskt inte. Och det av samma anledning som förut nämd - det SKVÄTTER!!! Och jag tror inte jag är ensam om att tycka och känna så.
Jag märker att jag blir lite uppeldad av det här. För det handlar ju i grund och botten om att vi hela tiden upprepar och lär våra barn hur riktiga män ska vara. Klart att de ska stå upp och kissa - de är väl inga flickor heller ???
Kom gärna med inlägg om hur du som tjej tycker och hur du som kille tycker och gör!
/Värmlandstös
Idag hade jag en intressant diskussion med mina kollegor på "Lantliga förskolan" där jag numera jobbar. Det hela har sin grund i de små "toalettsamtal" som spontant uppstår lite då och då när jag följer med barnen in på toaletten när det är dags för att kissa.
I dessa samtal med de små liven (1-3 år) framkommer det nästa jämnt att pojkarna väljer att stå upp och kissa därför att deras pappor gör det. "Så här gör pappa!" deklarerar de stolt och så "slår de sin drill" så det skvätter omkring det. Jag har därför ställt mig frågan om huruvida de små pojkarna verkligen MÅSTE stå upp och skvätta ner hela toaletten för att deras pappor gör det???
På de förskolor där jag tidigare har jobbat har man från personalens sida förespråkat att pojkarna ska sitta ner precis som flickorna gör. Men på "Lantliga förskolan" har man precis omvänd policy. Där tycker man att det är den mest naturliga sak i världen att pojkarna står upp när de kissar, och att vi därför inte kan förbjuda dem att göra det. Och visst, man lär ju knappast hitta något onaturligt med det hela, varken ur biologisk eller sociologisk synvinkel, så naturligt är det väl tveklöst, men det är banne mig inget som killar MÅSTE göra! Killar KAN sitta ner vilket skvätter betydligt mycket mindre, vilket borde vara trevligare för ALLA...killar som tjejer.
Nu tycker dock mina kollegor att killarna behöver få öva sig i konsten att stå upp och kissa, eftersom de ju kommer att göra det som vuxna. Aha - kul argument! Vill jag att min pojkvän ska stå upp och kissa hemma? - Nej, faktiskt inte. Och det av samma anledning som förut nämd - det SKVÄTTER!!! Och jag tror inte jag är ensam om att tycka och känna så.
Jag märker att jag blir lite uppeldad av det här. För det handlar ju i grund och botten om att vi hela tiden upprepar och lär våra barn hur riktiga män ska vara. Klart att de ska stå upp och kissa - de är väl inga flickor heller ???
Kom gärna med inlägg om hur du som tjej tycker och hur du som kille tycker och gör!
/Värmlandstös
tisdag 9 september 2008
Höstkväll
Ikväll är den 5e i ordningen som jag ligger hemma och är sjuk. Idéerna på vad man kan göra utan alltför stor ansträning har tagit slut för längesedan. Men de sista 24 h har faktiskt någon slags ny inspiration börjat ta tag i mig. Jag tror den kommer ur det faktum att jag nu faktiskt orkar ta korta små utflykter, t.ex. till den lokala matvarubutiken. Att komma iväg hemifrån är nog faktiskt en rätt ouppskattad konst till vardags... De flesta av oss vill ju för det mesta bara vara hemma och ha det skönt i soffan så fort vi får chansen.
Hur som helst. Ikväll hade det blivit lite för mörkt för mig att gå till butiken. Därför tog jag fram cykeln ur källaren och trampade iväg. På butiken fann jag ett paket batterier till min ficklampa, en förpackning thé samt en reabok. Nu hade jag iofs tänkt mig tre helt olika, mycket praktiska användningsområden för sakerna. Ficklampan för att lysa mig i halsen (för att se om det är rött eller svullet), théet är till jobbet och reaboken enbart för att jag ska ha något om dagarna att göra. Men när jag stod där i kassakön slog det mig hur otroligt mysigt man kan ha det med just de här tre sakerna. Plötsligt framstod mitt köp som världen bästa kombination i höstmörkret! Trampade sedan mycket nöjd hemmåt.
När jag klev av cykeln hemmavid igen svepte min blick uppåt över kvällshimlen som nu blivit alldeles fylld med stjärnor. Drog mig till minnes min barndoms stad där jag leget många kvällar under stjärnorna hemma på mammas och pappas gård. Stjärnorna syns visserligen inte lika bra här som de gjorde där. Men lika vackra är de. Och visst blir jag sugen på att övernatta ute i det fria. Men det får bli när jag blir frisk. Tror visst det är bäst så.
Nej, nu ska jag släcka datorn och tända min ficklampa istället.
Mys på er!
/Värmlandstös
Ikväll är den 5e i ordningen som jag ligger hemma och är sjuk. Idéerna på vad man kan göra utan alltför stor ansträning har tagit slut för längesedan. Men de sista 24 h har faktiskt någon slags ny inspiration börjat ta tag i mig. Jag tror den kommer ur det faktum att jag nu faktiskt orkar ta korta små utflykter, t.ex. till den lokala matvarubutiken. Att komma iväg hemifrån är nog faktiskt en rätt ouppskattad konst till vardags... De flesta av oss vill ju för det mesta bara vara hemma och ha det skönt i soffan så fort vi får chansen.
Hur som helst. Ikväll hade det blivit lite för mörkt för mig att gå till butiken. Därför tog jag fram cykeln ur källaren och trampade iväg. På butiken fann jag ett paket batterier till min ficklampa, en förpackning thé samt en reabok. Nu hade jag iofs tänkt mig tre helt olika, mycket praktiska användningsområden för sakerna. Ficklampan för att lysa mig i halsen (för att se om det är rött eller svullet), théet är till jobbet och reaboken enbart för att jag ska ha något om dagarna att göra. Men när jag stod där i kassakön slog det mig hur otroligt mysigt man kan ha det med just de här tre sakerna. Plötsligt framstod mitt köp som världen bästa kombination i höstmörkret! Trampade sedan mycket nöjd hemmåt.
När jag klev av cykeln hemmavid igen svepte min blick uppåt över kvällshimlen som nu blivit alldeles fylld med stjärnor. Drog mig till minnes min barndoms stad där jag leget många kvällar under stjärnorna hemma på mammas och pappas gård. Stjärnorna syns visserligen inte lika bra här som de gjorde där. Men lika vackra är de. Och visst blir jag sugen på att övernatta ute i det fria. Men det får bli när jag blir frisk. Tror visst det är bäst så.
Nej, nu ska jag släcka datorn och tända min ficklampa istället.
Mys på er!
/Värmlandstös
måndag 8 september 2008
Om rosor och annat vackert i våra liv
Sitter här i soffan och tittar mig omkring i vårt hem. Jag tittar på alla de vackra saker som vi har valt att omge oss med. Kanske skulle ingen annan tycka att de är vackra, vad vet jag? Men det spelar ingen roll. För jag trivs med dem, i mycket hög utsträckning. Jag hoppas att min älskade också gör det.
Och jag måste här erkänna att jag har det behovet djupt inom mig, just att få omge mig med saker vars form, färg och design tilltalar mig. Det är som med gamla böcker som man älskar. Jag kanske aldrig läser om dem igen. Men bara tanken på att de finns där i bokhyllan och att jag kan öppna luckan och titta på dem närhelst jag vill gör mig alldeles nipprig. Det är nästan så att jag får gåshud på armarna, iiihhh.
Häromdagen firade jag och min älskade vår ettårsdag. På vägen hem från arbetet stannade jag till vid Blomsterhandeln med de vackraste blommorna och köpte en bukett blodröda, sammetslena rosor till honom. Den står nu placerad i vår lägenhet på ett sånt sätt så att vi ofta ska kunna titta på den. Som en symbol för vår kärlek. (Okej, sliskvarning här, men någon gång måste man väl få vara så där galet romantisk också. ;) ) Att få köpa den buketten åt honom var så härligt. Samma känsla var det imorse när älsklingen kom hem till mig med Bulle och kaka från godaste bageriet. Det var tröst för mig som ligger sjuk hemma sen några dagar. Tänk att jag vill göra mer sånt för andra och att andra ska göra mer sånt för mig. Det handlar om att se och uppskatta varandra, att gå den lilla extra biten bara för att man vet hur glad det gör den andra! Det behöver inte handla om saker som kostar pengar. Tänk att bara få skriva några få kärleksfulla ord på ett papper som lämnas på kudden, eller att koka en kopp kaffe till sina kollegor utan att först bli ombedd.
Häromdagen såg jag på TV4:as morgonsoffa om en kvinna som startat "Anonyma klubben". Deras koncept är att göra just gott för andra människor, även om man inte känner dom. Det kan handla om att inne på blomsterbutiken köpa en ros som 5 kunder längre ner i kön får som gåva från just "Anonyma klubben". Eller att köpa en lite påse marknadsgodis som handlaren själv får överlämna till valfri barnfamilj som han ser gå förbi sitt stånd. Tänk vad jag vill vara med i den klubben! Fast jag kallar hellre det anonyma givandet för Änglahyss". För änglar är något som finns i alla religioner och trosåskådningar och som i samtliga fall antas vilja oss människor gott och välbefinnande.
Kram på er!
/Värmlandstös
Sitter här i soffan och tittar mig omkring i vårt hem. Jag tittar på alla de vackra saker som vi har valt att omge oss med. Kanske skulle ingen annan tycka att de är vackra, vad vet jag? Men det spelar ingen roll. För jag trivs med dem, i mycket hög utsträckning. Jag hoppas att min älskade också gör det.
Och jag måste här erkänna att jag har det behovet djupt inom mig, just att få omge mig med saker vars form, färg och design tilltalar mig. Det är som med gamla böcker som man älskar. Jag kanske aldrig läser om dem igen. Men bara tanken på att de finns där i bokhyllan och att jag kan öppna luckan och titta på dem närhelst jag vill gör mig alldeles nipprig. Det är nästan så att jag får gåshud på armarna, iiihhh.
Häromdagen firade jag och min älskade vår ettårsdag. På vägen hem från arbetet stannade jag till vid Blomsterhandeln med de vackraste blommorna och köpte en bukett blodröda, sammetslena rosor till honom. Den står nu placerad i vår lägenhet på ett sånt sätt så att vi ofta ska kunna titta på den. Som en symbol för vår kärlek. (Okej, sliskvarning här, men någon gång måste man väl få vara så där galet romantisk också. ;) ) Att få köpa den buketten åt honom var så härligt. Samma känsla var det imorse när älsklingen kom hem till mig med Bulle och kaka från godaste bageriet. Det var tröst för mig som ligger sjuk hemma sen några dagar. Tänk att jag vill göra mer sånt för andra och att andra ska göra mer sånt för mig. Det handlar om att se och uppskatta varandra, att gå den lilla extra biten bara för att man vet hur glad det gör den andra! Det behöver inte handla om saker som kostar pengar. Tänk att bara få skriva några få kärleksfulla ord på ett papper som lämnas på kudden, eller att koka en kopp kaffe till sina kollegor utan att först bli ombedd.
Häromdagen såg jag på TV4:as morgonsoffa om en kvinna som startat "Anonyma klubben". Deras koncept är att göra just gott för andra människor, även om man inte känner dom. Det kan handla om att inne på blomsterbutiken köpa en ros som 5 kunder längre ner i kön får som gåva från just "Anonyma klubben". Eller att köpa en lite påse marknadsgodis som handlaren själv får överlämna till valfri barnfamilj som han ser gå förbi sitt stånd. Tänk vad jag vill vara med i den klubben! Fast jag kallar hellre det anonyma givandet för Änglahyss". För änglar är något som finns i alla religioner och trosåskådningar och som i samtliga fall antas vilja oss människor gott och välbefinnande.
Kram på er!
/Värmlandstös
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
+Hemtex.jpg)