Ang. mina tänder eller bristen på dem...

Hitills har jag bara haft en enda positiv sak att säga om den nya regeringen, dess politik och dess effekter på min plånbok. Nu har jag inte ens det. Det känns faktiskt lite makalöst hur en regering kan åstadkomma så mycket dumt.Det är så att man häpnar!

Det positiva jag har haft att säga gäller den tand som jag drog ut i januari i år. Min tandläkare upplyste mig då glatt om att jag var lyckligt lottad som drog ut den just i år, eftersom regeringens nya tandvårdsförsäkring skulle träda i kraft i juli i år. Den utlovade nämligen bättre hjälp till oss ganska många svenskar som behöver utföra mycket kostsamma ingrepp i våra munnar.Och att sätta in en ny tand på en titanskruv är ju nu just ett sådant ingrepp.

Men hör och häpna - vad bestämmer skitregeringen -jo, att alla vi som har hela tänder för övrigt inte ska ersättas med en enda krona vid just nya tandimplantat!!!! Hela kalaset skulle därför kosta mig ca 23 000 kr, i bästa fall :(. De tycker man ska fila ner tänderna intill och göra en brygga från dom istället. Det är bara det att filandet försvagar tänderna, vilket på sikt kommer att få dom att kollapsa. Iaf om man är så ung som jag, och ska ha bryggan hela livet.
Så - det blir ett forsatt hål i tandraden för mig - hur motbjudande det än är när man inte ens har fyllt 30. Tack för den regeringen!

Det är bara att inse att man aldrig ska ropa Hej! innan man kommit över ån...

/Värmlandtös

Näckrosteatern

"Mao, barmhärtige räddande stjärna,
förlåt oss våra borgerliga synder idag
och hjälp oss att rena
våra smutsiga, kapitalistiska själar.
Vi tackar dig!"


Jag har nu avslutat läsningen av Näckrosteatern, en av de böcker som jag tidigare i år hittade i ett av de personalrum där jag ibland vistas. (Se den 29:e Maj).

Näckrosteatern är skriven av Lulu Wang och är en delvis självbiografisk beskrivning av hennes uppväxt i kulturrevolutionens Kina. Bokens händlelser är tumultarade och brutala på många sätt. Det går nästan inte att förstå hur grymt Mao och hans kommunistparti behandlade sitt folk. Under parollen att arbetarklassen var landets förnämaste klass därför att de blint tjänade sina Herre, ordförande Mao, och sitt folk, utan att få så mycket som mat eller tak över huvudet, drevs de utbildade människorna i landet in i s.k. omskolningsläger de de skulle lära sig att förneka allt som hade med eget tänkande att göra. Detta skedde samtidigt som landets societet och de rika människorna i partitoppen, levde ett liv i lyx. De vanliga människor som suktade efter något så enkelt som kläder på kroppen plågades hela liv i läger, medans kommunnistpartiets ledning kom undan med att gå på fina baler klädda i de bästa tyger som världen kunde uppbringa. Hyckleriet visste inga gränser!

Wang använder ett ibland nästan outhärdligt vackert språk när hon beskriver sin omvärld. Och det står i verkligt bjärt kontrast till det allt det hemska som hon får uppleva och utstå. En del av de vackra beskrivningarna innehåller en sensuell dragningskraft med lesbiska förtecken.

"Kim rättade till duken på gräset och lade sig därefter på rygg. Det var ett gott tecken, hon ville tydligen också bara njuta av den underbara stjärföreställningen. Lian lade sig brevid henne. En kuslig tystnad omgav dem. Den hårda marken svällde upp av växtligheten under deras kroppar, de skenbart orörliga träden var fullt upptagna med att vaka över deras säkerhet; syrsornas sång underströk naturens tystnad; den friska brisen kändes som en varm smekande handflata över deras ansikten; den mörka himlen var som en kristall av ljus, med alla sina gnistrande stjärnor..."

Och -

"SSS... Ljudet från vattenstrålen påminde dem och var de befann sig. Snabbt gick Kim in under dushen. Lian slet de genomblöta kläderna av kroppen och där stod hon med alla sin jungfruliga hemligheter uppenbarade för den människa hon förlorat sitt hjärta till (...). Av den hackiga melodi som Kim sjöng förstod Lian att vänninnan också kände sig förvirrad. Ena stunden såg hon lystet på Lian, som om hon hade lust att äta upp henne med hull och hår; i nästa ögonblick ögnade hon henne nonchalant liksom för att säga: vad tänker du på? Jag dushar bara, ingenting annat."

Jag har även läst bitar av En oväntad semester (Marian Keyes) och Marken under hennes fötter (Salman Rushdie), men mot Näckrosteatern står de sig ganska slätt. Därför har jag lagt ifrån mig projektet att läsa dem.

Näckrosteatern är verkligen en av de bästa böcker jag har läst på länge. Och dessutom är den högaktuell just nu i samband med det pågende OS i Peking. Vill varmt rekomendera den.

/Värmlandstös