Näckrosteatern

"Mao, barmhärtige räddande stjärna,
förlåt oss våra borgerliga synder idag
och hjälp oss att rena
våra smutsiga, kapitalistiska själar.
Vi tackar dig!"


Jag har nu avslutat läsningen av Näckrosteatern, en av de böcker som jag tidigare i år hittade i ett av de personalrum där jag ibland vistas. (Se den 29:e Maj).

Näckrosteatern är skriven av Lulu Wang och är en delvis självbiografisk beskrivning av hennes uppväxt i kulturrevolutionens Kina. Bokens händlelser är tumultarade och brutala på många sätt. Det går nästan inte att förstå hur grymt Mao och hans kommunistparti behandlade sitt folk. Under parollen att arbetarklassen var landets förnämaste klass därför att de blint tjänade sina Herre, ordförande Mao, och sitt folk, utan att få så mycket som mat eller tak över huvudet, drevs de utbildade människorna i landet in i s.k. omskolningsläger de de skulle lära sig att förneka allt som hade med eget tänkande att göra. Detta skedde samtidigt som landets societet och de rika människorna i partitoppen, levde ett liv i lyx. De vanliga människor som suktade efter något så enkelt som kläder på kroppen plågades hela liv i läger, medans kommunnistpartiets ledning kom undan med att gå på fina baler klädda i de bästa tyger som världen kunde uppbringa. Hyckleriet visste inga gränser!

Wang använder ett ibland nästan outhärdligt vackert språk när hon beskriver sin omvärld. Och det står i verkligt bjärt kontrast till det allt det hemska som hon får uppleva och utstå. En del av de vackra beskrivningarna innehåller en sensuell dragningskraft med lesbiska förtecken.

"Kim rättade till duken på gräset och lade sig därefter på rygg. Det var ett gott tecken, hon ville tydligen också bara njuta av den underbara stjärföreställningen. Lian lade sig brevid henne. En kuslig tystnad omgav dem. Den hårda marken svällde upp av växtligheten under deras kroppar, de skenbart orörliga träden var fullt upptagna med att vaka över deras säkerhet; syrsornas sång underströk naturens tystnad; den friska brisen kändes som en varm smekande handflata över deras ansikten; den mörka himlen var som en kristall av ljus, med alla sina gnistrande stjärnor..."

Och -

"SSS... Ljudet från vattenstrålen påminde dem och var de befann sig. Snabbt gick Kim in under dushen. Lian slet de genomblöta kläderna av kroppen och där stod hon med alla sin jungfruliga hemligheter uppenbarade för den människa hon förlorat sitt hjärta till (...). Av den hackiga melodi som Kim sjöng förstod Lian att vänninnan också kände sig förvirrad. Ena stunden såg hon lystet på Lian, som om hon hade lust att äta upp henne med hull och hår; i nästa ögonblick ögnade hon henne nonchalant liksom för att säga: vad tänker du på? Jag dushar bara, ingenting annat."

Jag har även läst bitar av En oväntad semester (Marian Keyes) och Marken under hennes fötter (Salman Rushdie), men mot Näckrosteatern står de sig ganska slätt. Därför har jag lagt ifrån mig projektet att läsa dem.

Näckrosteatern är verkligen en av de bästa böcker jag har läst på länge. Och dessutom är den högaktuell just nu i samband med det pågende OS i Peking. Vill varmt rekomendera den.

/Värmlandstös