Om Söööta Äppletärningar och Suuura Tanter

På "Lantliga Förskolan" jobbar jag tillsammans med en kvinna som klagar för det mesta och på det mesta.

Idag klagade hon på att jag skurit äpplena i småbitar istället för rivit dom. "Barnen tycker inte om äpplen på gröten när de är så här, kanske om du rivit dom...." Hm, hur kommer det då sig att barnen vid mitt bord ätit upp hela skålen medäpplebitar alla gånger jag hitills serverat dom??? Mycket märkligt tycker jag...

Nej, nästa gång jag vill servera äpplen tänker jag göra en skål till mitt bord och sen fråga om hon vill ha en till sitt bord. Om hon då igen skulle tycka att äpplena ska rivas istället, så kommer jag att erbjuda mig att skala ett äpple till hennes bord om hon river det själv.

Varför skriver jag det här om idag - jo, dels för att det faktiskt fyller mig med en hel del kampvilja just nu. En slags märklig energi som faktiskt inte bryter ner, som irritation annars har en tendens att göra. Men jag skriver också för att min kompis B sa något så bra till mig idag på telefonen. B sa: "Låt ingen dum tjej ta ditt jobb ifrån dig - för det är faktiskt du som får lönen därifrån".

Hon har ju så rätt! Jag utför arbetsuppgifter på ett jobb som jag är utbildad för och anställd för att göra. Och då ska Surtantan faktiskt hålla sig borta från att i minsta detalj bestämma hur jag ska göra det jobbet! Nej, när jag frukost- då blir det äppletärningar. Sen kan hon få riva äpplena hur mycket som helst när hon gör frukost! Det är som att köra bil. Vi ska alla i bilen till samma mål och det tillsammans. Men det är bara en i taget som kan köra oss dit, även om man som passagerare gärna tror annat ;)

Äppletärning på er!

/Värmlandstös