Killar som drillar
Idag hade jag en intressant diskussion med mina kollegor på "Lantliga förskolan" där jag numera jobbar. Det hela har sin grund i de små "toalettsamtal" som spontant uppstår lite då och då när jag följer med barnen in på toaletten när det är dags för att kissa.
I dessa samtal med de små liven (1-3 år) framkommer det nästa jämnt att pojkarna väljer att stå upp och kissa därför att deras pappor gör det. "Så här gör pappa!" deklarerar de stolt och så "slår de sin drill" så det skvätter omkring det. Jag har därför ställt mig frågan om huruvida de små pojkarna verkligen MÅSTE stå upp och skvätta ner hela toaletten för att deras pappor gör det???
På de förskolor där jag tidigare har jobbat har man från personalens sida förespråkat att pojkarna ska sitta ner precis som flickorna gör. Men på "Lantliga förskolan" har man precis omvänd policy. Där tycker man att det är den mest naturliga sak i världen att pojkarna står upp när de kissar, och att vi därför inte kan förbjuda dem att göra det. Och visst, man lär ju knappast hitta något onaturligt med det hela, varken ur biologisk eller sociologisk synvinkel, så naturligt är det väl tveklöst, men det är banne mig inget som killar MÅSTE göra! Killar KAN sitta ner vilket skvätter betydligt mycket mindre, vilket borde vara trevligare för ALLA...killar som tjejer.
Nu tycker dock mina kollegor att killarna behöver få öva sig i konsten att stå upp och kissa, eftersom de ju kommer att göra det som vuxna. Aha - kul argument! Vill jag att min pojkvän ska stå upp och kissa hemma? - Nej, faktiskt inte. Och det av samma anledning som förut nämd - det SKVÄTTER!!! Och jag tror inte jag är ensam om att tycka och känna så.
Jag märker att jag blir lite uppeldad av det här. För det handlar ju i grund och botten om att vi hela tiden upprepar och lär våra barn hur riktiga män ska vara. Klart att de ska stå upp och kissa - de är väl inga flickor heller ???
Kom gärna med inlägg om hur du som tjej tycker och hur du som kille tycker och gör!
/Värmlandstös
måndag 6 oktober 2008
tisdag 9 september 2008
Höstkväll
Ikväll är den 5e i ordningen som jag ligger hemma och är sjuk. Idéerna på vad man kan göra utan alltför stor ansträning har tagit slut för längesedan. Men de sista 24 h har faktiskt någon slags ny inspiration börjat ta tag i mig. Jag tror den kommer ur det faktum att jag nu faktiskt orkar ta korta små utflykter, t.ex. till den lokala matvarubutiken. Att komma iväg hemifrån är nog faktiskt en rätt ouppskattad konst till vardags... De flesta av oss vill ju för det mesta bara vara hemma och ha det skönt i soffan så fort vi får chansen.
Hur som helst. Ikväll hade det blivit lite för mörkt för mig att gå till butiken. Därför tog jag fram cykeln ur källaren och trampade iväg. På butiken fann jag ett paket batterier till min ficklampa, en förpackning thé samt en reabok. Nu hade jag iofs tänkt mig tre helt olika, mycket praktiska användningsområden för sakerna. Ficklampan för att lysa mig i halsen (för att se om det är rött eller svullet), théet är till jobbet och reaboken enbart för att jag ska ha något om dagarna att göra. Men när jag stod där i kassakön slog det mig hur otroligt mysigt man kan ha det med just de här tre sakerna. Plötsligt framstod mitt köp som världen bästa kombination i höstmörkret! Trampade sedan mycket nöjd hemmåt.
När jag klev av cykeln hemmavid igen svepte min blick uppåt över kvällshimlen som nu blivit alldeles fylld med stjärnor. Drog mig till minnes min barndoms stad där jag leget många kvällar under stjärnorna hemma på mammas och pappas gård. Stjärnorna syns visserligen inte lika bra här som de gjorde där. Men lika vackra är de. Och visst blir jag sugen på att övernatta ute i det fria. Men det får bli när jag blir frisk. Tror visst det är bäst så.
Nej, nu ska jag släcka datorn och tända min ficklampa istället.
Mys på er!
/Värmlandstös
Ikväll är den 5e i ordningen som jag ligger hemma och är sjuk. Idéerna på vad man kan göra utan alltför stor ansträning har tagit slut för längesedan. Men de sista 24 h har faktiskt någon slags ny inspiration börjat ta tag i mig. Jag tror den kommer ur det faktum att jag nu faktiskt orkar ta korta små utflykter, t.ex. till den lokala matvarubutiken. Att komma iväg hemifrån är nog faktiskt en rätt ouppskattad konst till vardags... De flesta av oss vill ju för det mesta bara vara hemma och ha det skönt i soffan så fort vi får chansen.
Hur som helst. Ikväll hade det blivit lite för mörkt för mig att gå till butiken. Därför tog jag fram cykeln ur källaren och trampade iväg. På butiken fann jag ett paket batterier till min ficklampa, en förpackning thé samt en reabok. Nu hade jag iofs tänkt mig tre helt olika, mycket praktiska användningsområden för sakerna. Ficklampan för att lysa mig i halsen (för att se om det är rött eller svullet), théet är till jobbet och reaboken enbart för att jag ska ha något om dagarna att göra. Men när jag stod där i kassakön slog det mig hur otroligt mysigt man kan ha det med just de här tre sakerna. Plötsligt framstod mitt köp som världen bästa kombination i höstmörkret! Trampade sedan mycket nöjd hemmåt.
När jag klev av cykeln hemmavid igen svepte min blick uppåt över kvällshimlen som nu blivit alldeles fylld med stjärnor. Drog mig till minnes min barndoms stad där jag leget många kvällar under stjärnorna hemma på mammas och pappas gård. Stjärnorna syns visserligen inte lika bra här som de gjorde där. Men lika vackra är de. Och visst blir jag sugen på att övernatta ute i det fria. Men det får bli när jag blir frisk. Tror visst det är bäst så.
Nej, nu ska jag släcka datorn och tända min ficklampa istället.
Mys på er!
/Värmlandstös
måndag 8 september 2008
Om rosor och annat vackert i våra liv
Sitter här i soffan och tittar mig omkring i vårt hem. Jag tittar på alla de vackra saker som vi har valt att omge oss med. Kanske skulle ingen annan tycka att de är vackra, vad vet jag? Men det spelar ingen roll. För jag trivs med dem, i mycket hög utsträckning. Jag hoppas att min älskade också gör det.
Och jag måste här erkänna att jag har det behovet djupt inom mig, just att få omge mig med saker vars form, färg och design tilltalar mig. Det är som med gamla böcker som man älskar. Jag kanske aldrig läser om dem igen. Men bara tanken på att de finns där i bokhyllan och att jag kan öppna luckan och titta på dem närhelst jag vill gör mig alldeles nipprig. Det är nästan så att jag får gåshud på armarna, iiihhh.
Häromdagen firade jag och min älskade vår ettårsdag. På vägen hem från arbetet stannade jag till vid Blomsterhandeln med de vackraste blommorna och köpte en bukett blodröda, sammetslena rosor till honom. Den står nu placerad i vår lägenhet på ett sånt sätt så att vi ofta ska kunna titta på den. Som en symbol för vår kärlek. (Okej, sliskvarning här, men någon gång måste man väl få vara så där galet romantisk också. ;) ) Att få köpa den buketten åt honom var så härligt. Samma känsla var det imorse när älsklingen kom hem till mig med Bulle och kaka från godaste bageriet. Det var tröst för mig som ligger sjuk hemma sen några dagar. Tänk att jag vill göra mer sånt för andra och att andra ska göra mer sånt för mig. Det handlar om att se och uppskatta varandra, att gå den lilla extra biten bara för att man vet hur glad det gör den andra! Det behöver inte handla om saker som kostar pengar. Tänk att bara få skriva några få kärleksfulla ord på ett papper som lämnas på kudden, eller att koka en kopp kaffe till sina kollegor utan att först bli ombedd.
Häromdagen såg jag på TV4:as morgonsoffa om en kvinna som startat "Anonyma klubben". Deras koncept är att göra just gott för andra människor, även om man inte känner dom. Det kan handla om att inne på blomsterbutiken köpa en ros som 5 kunder längre ner i kön får som gåva från just "Anonyma klubben". Eller att köpa en lite påse marknadsgodis som handlaren själv får överlämna till valfri barnfamilj som han ser gå förbi sitt stånd. Tänk vad jag vill vara med i den klubben! Fast jag kallar hellre det anonyma givandet för Änglahyss". För änglar är något som finns i alla religioner och trosåskådningar och som i samtliga fall antas vilja oss människor gott och välbefinnande.
Kram på er!
/Värmlandstös
Sitter här i soffan och tittar mig omkring i vårt hem. Jag tittar på alla de vackra saker som vi har valt att omge oss med. Kanske skulle ingen annan tycka att de är vackra, vad vet jag? Men det spelar ingen roll. För jag trivs med dem, i mycket hög utsträckning. Jag hoppas att min älskade också gör det.
Och jag måste här erkänna att jag har det behovet djupt inom mig, just att få omge mig med saker vars form, färg och design tilltalar mig. Det är som med gamla böcker som man älskar. Jag kanske aldrig läser om dem igen. Men bara tanken på att de finns där i bokhyllan och att jag kan öppna luckan och titta på dem närhelst jag vill gör mig alldeles nipprig. Det är nästan så att jag får gåshud på armarna, iiihhh.
Häromdagen firade jag och min älskade vår ettårsdag. På vägen hem från arbetet stannade jag till vid Blomsterhandeln med de vackraste blommorna och köpte en bukett blodröda, sammetslena rosor till honom. Den står nu placerad i vår lägenhet på ett sånt sätt så att vi ofta ska kunna titta på den. Som en symbol för vår kärlek. (Okej, sliskvarning här, men någon gång måste man väl få vara så där galet romantisk också. ;) ) Att få köpa den buketten åt honom var så härligt. Samma känsla var det imorse när älsklingen kom hem till mig med Bulle och kaka från godaste bageriet. Det var tröst för mig som ligger sjuk hemma sen några dagar. Tänk att jag vill göra mer sånt för andra och att andra ska göra mer sånt för mig. Det handlar om att se och uppskatta varandra, att gå den lilla extra biten bara för att man vet hur glad det gör den andra! Det behöver inte handla om saker som kostar pengar. Tänk att bara få skriva några få kärleksfulla ord på ett papper som lämnas på kudden, eller att koka en kopp kaffe till sina kollegor utan att först bli ombedd.
Häromdagen såg jag på TV4:as morgonsoffa om en kvinna som startat "Anonyma klubben". Deras koncept är att göra just gott för andra människor, även om man inte känner dom. Det kan handla om att inne på blomsterbutiken köpa en ros som 5 kunder längre ner i kön får som gåva från just "Anonyma klubben". Eller att köpa en lite påse marknadsgodis som handlaren själv får överlämna till valfri barnfamilj som han ser gå förbi sitt stånd. Tänk vad jag vill vara med i den klubben! Fast jag kallar hellre det anonyma givandet för Änglahyss". För änglar är något som finns i alla religioner och trosåskådningar och som i samtliga fall antas vilja oss människor gott och välbefinnande.
Kram på er!
/Värmlandstös
torsdag 28 augusti 2008
Ang. mina tänder eller bristen på dem...
Hitills har jag bara haft en enda positiv sak att säga om den nya regeringen, dess politik och dess effekter på min plånbok. Nu har jag inte ens det. Det känns faktiskt lite makalöst hur en regering kan åstadkomma så mycket dumt.Det är så att man häpnar!
Det positiva jag har haft att säga gäller den tand som jag drog ut i januari i år. Min tandläkare upplyste mig då glatt om att jag var lyckligt lottad som drog ut den just i år, eftersom regeringens nya tandvårdsförsäkring skulle träda i kraft i juli i år. Den utlovade nämligen bättre hjälp till oss ganska många svenskar som behöver utföra mycket kostsamma ingrepp i våra munnar.Och att sätta in en ny tand på en titanskruv är ju nu just ett sådant ingrepp.
Men hör och häpna - vad bestämmer skitregeringen -jo, att alla vi som har hela tänder för övrigt inte ska ersättas med en enda krona vid just nya tandimplantat!!!! Hela kalaset skulle därför kosta mig ca 23 000 kr, i bästa fall :(. De tycker man ska fila ner tänderna intill och göra en brygga från dom istället. Det är bara det att filandet försvagar tänderna, vilket på sikt kommer att få dom att kollapsa. Iaf om man är så ung som jag, och ska ha bryggan hela livet.
Så - det blir ett forsatt hål i tandraden för mig - hur motbjudande det än är när man inte ens har fyllt 30. Tack för den regeringen!
Det är bara att inse att man aldrig ska ropa Hej! innan man kommit över ån...
/Värmlandtös
Hitills har jag bara haft en enda positiv sak att säga om den nya regeringen, dess politik och dess effekter på min plånbok. Nu har jag inte ens det. Det känns faktiskt lite makalöst hur en regering kan åstadkomma så mycket dumt.Det är så att man häpnar!
Det positiva jag har haft att säga gäller den tand som jag drog ut i januari i år. Min tandläkare upplyste mig då glatt om att jag var lyckligt lottad som drog ut den just i år, eftersom regeringens nya tandvårdsförsäkring skulle träda i kraft i juli i år. Den utlovade nämligen bättre hjälp till oss ganska många svenskar som behöver utföra mycket kostsamma ingrepp i våra munnar.Och att sätta in en ny tand på en titanskruv är ju nu just ett sådant ingrepp.
Men hör och häpna - vad bestämmer skitregeringen -jo, att alla vi som har hela tänder för övrigt inte ska ersättas med en enda krona vid just nya tandimplantat!!!! Hela kalaset skulle därför kosta mig ca 23 000 kr, i bästa fall :(. De tycker man ska fila ner tänderna intill och göra en brygga från dom istället. Det är bara det att filandet försvagar tänderna, vilket på sikt kommer att få dom att kollapsa. Iaf om man är så ung som jag, och ska ha bryggan hela livet.
Så - det blir ett forsatt hål i tandraden för mig - hur motbjudande det än är när man inte ens har fyllt 30. Tack för den regeringen!
Det är bara att inse att man aldrig ska ropa Hej! innan man kommit över ån...
/Värmlandtös
lördag 9 augusti 2008
Näckrosteatern
"Mao, barmhärtige räddande stjärna,
förlåt oss våra borgerliga synder idag
och hjälp oss att rena
våra smutsiga, kapitalistiska själar.
Vi tackar dig!"
Jag har nu avslutat läsningen av Näckrosteatern, en av de böcker som jag tidigare i år hittade i ett av de personalrum där jag ibland vistas. (Se den 29:e Maj).
Näckrosteatern är skriven av Lulu Wang och är en delvis självbiografisk beskrivning av hennes uppväxt i kulturrevolutionens Kina. Bokens händlelser är tumultarade och brutala på många sätt. Det går nästan inte att förstå hur grymt Mao och hans kommunistparti behandlade sitt folk. Under parollen att arbetarklassen var landets förnämaste klass därför att de blint tjänade sina Herre, ordförande Mao, och sitt folk, utan att få så mycket som mat eller tak över huvudet, drevs de utbildade människorna i landet in i s.k. omskolningsläger de de skulle lära sig att förneka allt som hade med eget tänkande att göra. Detta skedde samtidigt som landets societet och de rika människorna i partitoppen, levde ett liv i lyx. De vanliga människor som suktade efter något så enkelt som kläder på kroppen plågades hela liv i läger, medans kommunnistpartiets ledning kom undan med att gå på fina baler klädda i de bästa tyger som världen kunde uppbringa. Hyckleriet visste inga gränser!
Wang använder ett ibland nästan outhärdligt vackert språk när hon beskriver sin omvärld. Och det står i verkligt bjärt kontrast till det allt det hemska som hon får uppleva och utstå. En del av de vackra beskrivningarna innehåller en sensuell dragningskraft med lesbiska förtecken.
"Kim rättade till duken på gräset och lade sig därefter på rygg. Det var ett gott tecken, hon ville tydligen också bara njuta av den underbara stjärföreställningen. Lian lade sig brevid henne. En kuslig tystnad omgav dem. Den hårda marken svällde upp av växtligheten under deras kroppar, de skenbart orörliga träden var fullt upptagna med att vaka över deras säkerhet; syrsornas sång underströk naturens tystnad; den friska brisen kändes som en varm smekande handflata över deras ansikten; den mörka himlen var som en kristall av ljus, med alla sina gnistrande stjärnor..."
Och -
"SSS... Ljudet från vattenstrålen påminde dem och var de befann sig. Snabbt gick Kim in under dushen. Lian slet de genomblöta kläderna av kroppen och där stod hon med alla sin jungfruliga hemligheter uppenbarade för den människa hon förlorat sitt hjärta till (...). Av den hackiga melodi som Kim sjöng förstod Lian att vänninnan också kände sig förvirrad. Ena stunden såg hon lystet på Lian, som om hon hade lust att äta upp henne med hull och hår; i nästa ögonblick ögnade hon henne nonchalant liksom för att säga: vad tänker du på? Jag dushar bara, ingenting annat."
Jag har även läst bitar av En oväntad semester (Marian Keyes) och Marken under hennes fötter (Salman Rushdie), men mot Näckrosteatern står de sig ganska slätt. Därför har jag lagt ifrån mig projektet att läsa dem.
Näckrosteatern är verkligen en av de bästa böcker jag har läst på länge. Och dessutom är den högaktuell just nu i samband med det pågende OS i Peking. Vill varmt rekomendera den.
/Värmlandstös
"Mao, barmhärtige räddande stjärna,
förlåt oss våra borgerliga synder idag
och hjälp oss att rena
våra smutsiga, kapitalistiska själar.
Vi tackar dig!"
Jag har nu avslutat läsningen av Näckrosteatern, en av de böcker som jag tidigare i år hittade i ett av de personalrum där jag ibland vistas. (Se den 29:e Maj).
Näckrosteatern är skriven av Lulu Wang och är en delvis självbiografisk beskrivning av hennes uppväxt i kulturrevolutionens Kina. Bokens händlelser är tumultarade och brutala på många sätt. Det går nästan inte att förstå hur grymt Mao och hans kommunistparti behandlade sitt folk. Under parollen att arbetarklassen var landets förnämaste klass därför att de blint tjänade sina Herre, ordförande Mao, och sitt folk, utan att få så mycket som mat eller tak över huvudet, drevs de utbildade människorna i landet in i s.k. omskolningsläger de de skulle lära sig att förneka allt som hade med eget tänkande att göra. Detta skedde samtidigt som landets societet och de rika människorna i partitoppen, levde ett liv i lyx. De vanliga människor som suktade efter något så enkelt som kläder på kroppen plågades hela liv i läger, medans kommunnistpartiets ledning kom undan med att gå på fina baler klädda i de bästa tyger som världen kunde uppbringa. Hyckleriet visste inga gränser!
Wang använder ett ibland nästan outhärdligt vackert språk när hon beskriver sin omvärld. Och det står i verkligt bjärt kontrast till det allt det hemska som hon får uppleva och utstå. En del av de vackra beskrivningarna innehåller en sensuell dragningskraft med lesbiska förtecken.
"Kim rättade till duken på gräset och lade sig därefter på rygg. Det var ett gott tecken, hon ville tydligen också bara njuta av den underbara stjärföreställningen. Lian lade sig brevid henne. En kuslig tystnad omgav dem. Den hårda marken svällde upp av växtligheten under deras kroppar, de skenbart orörliga träden var fullt upptagna med att vaka över deras säkerhet; syrsornas sång underströk naturens tystnad; den friska brisen kändes som en varm smekande handflata över deras ansikten; den mörka himlen var som en kristall av ljus, med alla sina gnistrande stjärnor..."
Och -
"SSS... Ljudet från vattenstrålen påminde dem och var de befann sig. Snabbt gick Kim in under dushen. Lian slet de genomblöta kläderna av kroppen och där stod hon med alla sin jungfruliga hemligheter uppenbarade för den människa hon förlorat sitt hjärta till (...). Av den hackiga melodi som Kim sjöng förstod Lian att vänninnan också kände sig förvirrad. Ena stunden såg hon lystet på Lian, som om hon hade lust att äta upp henne med hull och hår; i nästa ögonblick ögnade hon henne nonchalant liksom för att säga: vad tänker du på? Jag dushar bara, ingenting annat."
Jag har även läst bitar av En oväntad semester (Marian Keyes) och Marken under hennes fötter (Salman Rushdie), men mot Näckrosteatern står de sig ganska slätt. Därför har jag lagt ifrån mig projektet att läsa dem.
Näckrosteatern är verkligen en av de bästa böcker jag har läst på länge. Och dessutom är den högaktuell just nu i samband med det pågende OS i Peking. Vill varmt rekomendera den.
/Värmlandstös
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
+Hemtex.jpg)